Drömmardotter
Martha såg efter om hon fått med sig allting för fjärde gången. För fjärde gången tvekade hon med handen på fotot men lät det stå kvar på byrån. Om hon tog med det skulle hon gå tillbaka direkt.
"Klick, klick ditt liv ligger nu i en resväska", viskade hon till sig själv. Cecilia rörde sig, antagligen djupt inne i sin drömvärld. Martha snörade på sig skorna och tog på sig jackan.
"Det här är sista gången jag får känna den här hemmadoften", tänkte hon, såg sig omkring. Det skulle bli ensamt, men det var det bästa hon kunde göra. För Cecilias skull.
London låg tyst framför hennes ostadiga fötter. Liverpool station låg bara några kvarter bort. Snart skulle hon vara på väg bort från hela sitt liv, för att glömma allting och dö i tystnad.
Tågstationen välkomnade henne med flimrande lysrör och en trött vakt som hälsade med en slö nick. Golvet var vått efter städarens maskin. En grupp fulla ungdomar drog högljutt skämt på en annan perrong. En uteliggare smekte sin hunds päls i sömnen och mumlade om hur han frös om fingrarna. Martha tog av sig kappan och la den över mannens magra kropp.
Hon slog sig ner på en av bänkarna och slöt ögonen. Hon var sjuk. Hon skulle dö. Hon kunde inte bli sentimental nu.
Cecilia öppnade ögonen i samma stund som gatlyktorna släktes. Sängen kändes ovanligt stor och rummet ovanligt tomt. Suset av trafiken var det enda som hördes. Långsamt gick det upp för den nyvakna att hon var ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar