Hon sjunger för mig, en sång om brustna hjärtan och plötslig död. När man tänker efter är det hur vår historia kommer sluta. Marthas korta hår kommer om ett år inte längre kittla min hals när vi ska sova, och doften av te kommer inte väcka mig.
Jag nuddar vid hennes kind, räknar ljusbruna fräknar och kysser den spetsiga näsan.
"Martha”, säger jag med hakan i hennes ljusa hår.
"Mm?"
"Jag önskar att vi var fjärilar istället. Tre sommardagar tillsammans med dig skulle vara bättre och fylla mig med mer lycka än femtio helt vanliga år."
"Keats sa det. Han dog som tjugofemåring”, Martha ändrar mitt grepp lite så att hon kan krama mig ännu hårdare "Jag är tjugofyra."
Tanken på att hon skulle försvinna gör mig illamående. Hon ger aldrig upp, inte ens när poliser slog ner henne med sina batonger, inte ens när hennes egna föräldrar vänt ryggen till. Hon är stark, rakt igenom.
"Jag älskar dig så mycket”, viskar jag, bara för att upptäcka att hon redan somnat. Aningen besviket drar jag handen genom hennes hår, istället för att vänta på hennes svar, och snuddar vid de där läpparna som snart aldrig kommer kunna tala mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar