Visst har jag varit ensam
Jag gillar inte människor
Jag avskyr oss
Spottar på oss
Ensamheten är en duva
Den sparkas på, trycks undan
Hatas
Men vissa avgudar den
stryker den över näbben
håller den nära
(älskar fågelns frihet)
Visst har jag varit ensam
Jag vill tillbaka dit
Människor, hyenor,
sliter mitt döda kött
Och jag tänker att jag är lycklig
När de är klara
är jag äntligen ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar