31 januari, 2012.

Brev från England

På köksbordet mellan brödsmulor
Ligger ett kuvert
Trasigt i kanterna efter brevbärarhänder
The Queen i profil,
 med en mjuk handstil bredvid

Jag sprättar upp brevet från England
drunknar i runda a:n
Mening på mening,
svar för svar- det är livet på papper
Det är livet i runda a:n

Svarar på brevet från England
Mina bokstäver spretiga är
Jag skäms när jag präntar in hennes namn
För det brev jag skickar är inte långt
och innehållet är tomt

Hon svarar igen,
på bordet den onsdag
ett brev!
från England på randigt papper

30 januari, 2012.

Sömnad

Rader av trådrullar,
färgkoordinerade.
Hon är ett hopplöst fall
Det står det på lappen på sängen
När hon fyller tretti
kommer hon bara vara ett skal

Nålar i askar,
efter längd och glans
Hon lägger dem så försiktigt
som om de var barn
Doktorn pekar och säger
"Hon där är ingenting."

En sömnad,
ytterst elegant,
ligger på bordet.
Genom lager av spets skymtar ett ansikte
Ingenting är ensam
under sin slöja.

30 januari, 2012.

Snödropstårar faller tyst
Jag torkar bort ett hjärta från din kind
Visst har vi varit ensamma
Visst har vi varit tysta
Men jag har inte fallit dit
jag står där
Regn faller tystare
än snö för mig
Is torkar snabbare
än gräs för mig
Överklassungarna sitter på vårt golv
och de gråter, åh de gråter
för de vet att de aldrig kommer ha så fint som vi
Snö faller tystast
Dockorna dansar efter din flöjt

29 januari, 2012.

 Strandad

SNUBBELTRÅD
står det på din vägg
konstnär i hjärtat
Döende
du var en solstråle
8 minuter rymd
Sedan fast, spegel mot spegel
Så ljust

Hörde du på radion
om flickans rep
det gick av
Men skallen krossades
Vas
Rättvisa skall komma
om du knäböjer
Din gud

krigshjälte
bar ett barn i famn
i skolbänken
suddades MINNEN ut
Tavlan är blank och fin
skönhet
Blyertsstreck av
silverhjärtan

28 januari, 2012-29 januari, 2012.

Egentligen, behöver vi godkännas? Kan vi inte vara idioter livet ut, fulla ungdomsår fastän vi är nittio.
   Jag snörar av mig mina kängor. I min oändliga fantasi hänger jag upp jackan som egentligen inte finns ännu. Min plan är att konvertera till punkismen. På sitt sätt har jag alltid varit i någon slags gråzon; på gränsen mellan punkare och utstött tonåring.
    Utstött är jag väl redan- med mina intressen har man inte vänner! Inte heller med min attityd. Enligt mig själv kan jag tävla med Jack Dee när det kommer till cynism.

Allting är fult. Allting är smutsigt, allting är bakgator och blodstänk. De lägger blommor på din grav. Som om du ser dem. Allting är fult. Luften är rök och skummet på vågorna är död.
  Min hand begraver sig i kuddens mjukhet. Tårar, kanske, våld, ja. Det ska vara mörker och hat och fulhet. Det ska inte vara vackert nej nej nej.
Allting är rent. En tallrik aldrig använd. Barn. Vi är oskyldiga i vår existens. Allting som vi byggt upp är ett programfel, vi har inte gjort det med flit. Blommor.


______________________________________________________________________

Hejsan goddag trevligt att ses igen. Jag lyssnade på musik samtidigt som jag skrev andra delen. Jag gillar båda delarna, på olika sätt. Den första är så... medveten. Jag vet vad jag skriver. Den andra är mer snubblande, experimentell liksom. Vissa kanske känner orden, vissa läser dem bara. Jag vill inte att det jag skriver ska vara likadant för alla, det ska bara passa vissa människor. Jag hoppas att vissa människor känner orden precis som jag.
I alla fall. Jag vet inte om ni som läser min blogg har Spotify, så jag gjorde en spellista åt er på ett ställe som heter Grooveshark. Ni hittar den här: RENHET

28 januari, 2012.

Balans

Ballerina, akrobat
På bussen hem från stan
Balanserar
en akt utan dess like
Läppstiftsfläck och
morgonfågelsång
en tråd av silke
På bussen hem från stan

24 januari, 2012.

Nagellacksflisor

Stämmer in i en aldrig sjungen sång
Målar naglarna svarta för döden
Tre minuter,
sjutton steg
Och vi vilar på kanten till himmelriket

Dina läppar är rödast
stryker bort tvivlet från min mun
att vara stark i stormen
är mitt enda hopp
Vi kryper närmare stupet för att höra stenarna falla i evigheter

Nervöst skrapar jag bort det
nagellacket kan betala för oss
Faller, flisa för flisa
Mot en avgrund
Man kan inte betala för livet, och klippan brister

22 januari, 2012

Du är så vanlig
så tråkig
Ändå vill jag ha dig
Gärna

Älskar du mig?
ja du älskar mig
Och allting glittrar
allting är stjärnor
jag var ensam
På månen var jag ensam
Genom tusen år
och regn- åh så mycket regn

Jag har väntat
Nu älskar du mig
Älskar du mig
jag älskar dig

21 januari, 2012.

Audrey Hepburn
Fallen ängel,
madonnan utan sitt barn
En staty, krackelerad
Målning i milda färger
och illrött till mun
En modell, en kvinna
slank i svart
aldrig av ögon sedd förr

Fallen ängel,
i nitton år har
Audrey Hepburn vilat
Det gör hon rätt i
Vi behöver alla
vila ut till slut

19 januari, 2012.

Musiken flyter
Janis röst river lite
river bort huden från mitt kött
Ryser
Make up your mind
J.J lyfter mig
Högt över taken
Det är torsdag
och jag känner för bluesrock

18 januari, 2012.

Du ska veta
Enkelt går hon på ord
skuttar från komma till punkt
utan att bry sitt lilla huvud
om vad som kommer därimellan

18 januari, 2012

Patriot
De kallar dig patriot
när du bränner andras flagga
De ger dig en guldmedalj
om du dödar för ditt land
De hyllar er som kungar
när ni trampar på andras tro
De sparkar dig ner i graven
när du vägrar vara deras patriot

18 januari, 2012- Ha den äran.

"Ridicule is no shame".
Jag ler för mig själv. Klockan är lite över två, jag klottrar och lyssnar på Millions of Dead Cops. Håll igång din punkarsjäl.
Ridicule is no shame.
Jag är sexton snart. Om några timmar. Madeleine var först med att säga "Ha den äran". Först med att säga det på rätt dag.
Snart kommer jag tumla runt i konst. Bild och form i höst. Det känns fint. Fint som i en dröm som har uppfyllts. Det har alltid- ALLTID- varit min största dröm; att bli konstnär. Nu får jag rätt för första gången.
Det känns otroligt fint.

17 januari, 2012.

Minuter faller som vattendroppar
jag har nått en ålder jag inte trodde fanns
bortom sinneslöshet
ligger medvetande
Jag har aldrig varit såhär vaken i hela mitt liv
men inte heller så utmattad
Bussen åker förbi
Tom på allt utom ljuset
Det är natt men jag är hopplöst trollbunden till vakenheten
Försöker blunda
Jag har nått en underlig ålder
Min kropp i en gammal själ, min själ i en ung tanke
Det skrämmer mig något otroligt
att vara ung, men gammal
Ta mig inte på orden!
Ta mig på innehållet.

12 januari, 2012.

River i min hals
efter ordet jag glömde att säga
efter minnet jag glömde att minnas
och sanningen, den svider
Som citron, som salt i såren
Klockan ringer
Jag släpar mig upp
Bryter lögnarbenet på vägen

9 januari, 2012

Min tanke är inte gammal nog
enligt far och mor
Och mina drömmar kan jämföras med sand
Ensam, så har jag alltid vandrat,
genom glödlampsflimmer och betong
Ingenting kan jag göra,
min talang är att inte bry mig
Jag kallas intelligent
och det är väl därför jag aldrig ler
(aldrig på riktigt)
Min trötta själ vill sluta sörpla snabbkaffe
och se utsidan av glaset
En snigel vill rusa som en gepard,
en kung vill leva på gatan
Jag vill se någonting mer
Låt mig få leva utan stopp,
 utan hinder
Fåglar kanske har sina vingar att färdas på
men jag har fötter
Mina skor är tunga men vackra
mina ben tjocka men starka
Men hur ska jag kunna gå när jag inte vet hur?
Kan ingen lyfta mig ur skalet
Demonstrera en promenad genom livet
visa en karriär och hålla upp en ambition
Forever young spelas på radion
och jag vet att jag aldrig har varit ung
Framgångsrik
med hjälp av mord av drömmar och politiska lögner
Ska jag behöva sitta här länge till?
Om femton år kommer jag inte minnas Det
men just nu minns jag Det
Och just nu vill jag göra Det
Inte ens döden kan stoppa mig
och mina drömmar

7 januari, 2012.

Drömmardotter

Martha såg efter om hon fått med sig allting för fjärde gången. För fjärde gången tvekade hon med handen på fotot men lät det stå kvar på byrån. Om hon tog med det skulle hon gå tillbaka direkt. 

"Klick, klick ditt liv ligger nu i en resväska", viskade hon till sig själv. Cecilia rörde sig, antagligen djupt inne i sin drömvärld. Martha snörade på sig skorna och tog på sig jackan. 

"Det här är sista gången jag får känna den här hemmadoften", tänkte hon, såg sig omkring. Det skulle bli ensamt, men det var det bästa hon kunde göra. För Cecilias skull.

London låg tyst framför hennes ostadiga fötter. Liverpool station låg bara några kvarter bort. Snart skulle hon vara på väg bort från hela sitt liv, för att glömma allting och dö i tystnad.
Tågstationen välkomnade henne med flimrande lysrör och en trött vakt som hälsade med en slö nick. Golvet var vått efter städarens maskin. En grupp fulla ungdomar drog högljutt skämt på en annan perrong. En uteliggare smekte sin hunds päls i sömnen och mumlade om hur han frös om fingrarna. Martha tog av sig kappan och la den över mannens magra kropp.
Hon slog sig ner på en av bänkarna och slöt ögonen. Hon var sjuk. Hon skulle dö. Hon kunde inte bli sentimental nu.


Cecilia öppnade ögonen i samma stund som gatlyktorna släktes. Sängen kändes ovanligt stor och rummet ovanligt tomt. Suset av trafiken var det enda som hördes. Långsamt gick det upp för den nyvakna att hon var ensam.

Till Syd Barret (6 januari, 2012)

En rastlös själ
på en resa- plats till plats
En mänsklig explosion
skönhet på burk
Fortsätt briljera din galna diamant
Du är oslipad
ändå perfekt
Vi avgudar dig
Så vacker
Så klar
Men tom, åh så tom
Fortsätt briljera du galna diamant

Du var mer än en människa
Du var allt
Du fick inte plats på jorden


Shine on you crazy diamond

Du sken starkare än solen
Shine on you crazy diamond

Vi älskar dig.

28 december, 2011.

Visst fan är jag ateist
men jag fortsätter läsa

Att uppskatta en bra bok
kräver inte tron på den

28 december, 2011.

När jag ramlar nästa gång

Blödde näsblod
häromveckan
och inte av ett slag

Jag ramlar så ofta
på det jag säger
(på det jag gör)

Det är inte med flit, inte alls
Min mun är bara ovanligt
stor

Nästa gång jag ramlar
ge mig en madrass
En ursäkt att lugnt falla på


Blödde kroppsblod
häromveckan
bara av min dumhet

(det är ditt fel du var så snäll och nu är du så sårad)
Förlåt att jag ens frågade
Du behöver inte älska mig
Ge mig en madrass
En ursäkt att falla på

det är jobbigt att prata

21 december, 2011.

Ström

Elektricitet drar ut
den kraft du ville behålla

(Som ett barn drömmer
om natten
Drömmer jag om dan)

Elektricitet får mig att ticka
snabbare
hårdare
högre
än den bomb som snart
kommer släppas sprängas döda

Kanske vaknar jag
med hon den där bredvid mig
Kanske vaknar jag
För att märka att mina böner
har besvarats
(Honey I want you)
Elektricitet blixtar
ångmoln
mellan oss
Vi är eld jord luft vatten
Vi är atomer
Miljarder atomer plus miljarder atomer
som nu dansar av glädje

26 oktober, 2010.

"Jag har varit kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort"

Jag känner mig varm i hjärtat

Ännu en dag har gått

Med han nära

Ett finger mot en sträng

En gitarr

Dock ingen gitarrpojke

Bara musik

William

William, It was really nothing

Dock ingen William

Kanske en Nami

Kanske en Alex

Kanske en Haruki

Kanske en Douglas

Kanske en Hector

Ett finger mot en tangent

Ett piano

Ett klaviatur

Dock ingen pianoflicka

Inte längre

Inte idag




Eller jo. Kanske sen.

27 december, 2011.

Det är punk, twat.

Kära nån
vi har närt en rebell
Vad ska vi göra
Sänd henne till rehab
Där hon får lära sig att älska
och stå upp för sitt fosterland
Sänd henne till skolan
Där hon hjärntvättas till att tro
på allt som sägs

Dra av henne kläderna
Så att det enda som finns
är hjärnan och huden
Fråga henne om hon är hav eller pöl
Stolt ställer hon sig upp
och säger
JAG ÄR ANARKIST JAG ÄR FEMINIST
NI KAN INTE STOPPA MIG
Och faller sedan tillbaka

Om jag var du skulle jag vara stolt
Över att ha mig som dotter

(men det är du ju, punkpappa)

27 december, 2011.

Roddbåt

Ror över silkesdammar drömmar
med himlen under oss
vi drunknar i luft
mina kängor lämnar hål i atmosfären
när vi vandrar genom universums ingenting
Ingen vet vad universum består av

28 december, 2011.

Det regnar över en stad

Det regnar över en stad
Vattnet rinner av taken
som barndomskänslor
Alla droppar tillsammans
blir alla människor
Åh vad de gråter över sina
tragiska liv



Det är självklart att de gråter
Det regnar över en stad
Jag är den enda ute

28 december, 2011.

Achtung!

SER DU SOLEN GÅ UPP
Hör du henne?

vimpelvimpelvimpelhatt
Vi följer alla de som säger
att de vet
Men vem som helst vet
jag vet

de bränner böcker
läste du om det?
De bränner
Shakespeare Bibeln Mumin i samma eld
Kan du stå på tå
Kan du skriva
Kan du sjunga

Vi ramlar över våra klackar
Klagar och klagar
tills vi dör

SER DU SOLEN GÅ UPP
så kan du fortfarande andas

Avbrott (5 januari, 2012.)

Exploderar över staden
Fyverkerier i mitt huvud
Men det värker inte

Rusar över stenar
Händerna mot den jag älskar
Stannar inte, stannar aldrig


Ett lyckorus
Ett hastigt avbrott
Min värld är den vackraste
världen

29 december, 2011.

Gör det för mig

Jag vaknar från en dröm
där du dog
Är det rättvist nej det är inte rättvist
Jag drömmer om
döden
Du drömmer om regn

Vi kan träffas
Träffas på mitten, i Frankrike
eller ekvatorn
Det spelar ingen roll

Om du gör det för mig
blir jag glad
Du vet mitt namn
Eller hur? Ropa det då.

5 januari, 2012.

Slits mellan konst och verklighet
i hopp om att få leva
drömmen

Envis, ändå tvekande
står jag och väger
Sinnet eller bilden?
Får jag skriva,
får jag måla,
får jag leva mig själv?

Det är jag
min fot kan krossa allt
eller gå förbi
Hur vet jag vilken fot jag ska sätta ner?


Hejhej kära läsare! Jag ska välja gymnasium nu i vår och är väldigt osäker- gå till en vanlig skola eller till en där jag kan måla och skapa obehindrat? Carpe diem, tänker jag, och väljer det estetiska programmet. Just nu vill jag leva ut genom min kreativitet! Dock är min framtid osäker.
Men framtiden då..., tänker jag, och väljer den vanliga skolan med sam-beteende. Jag måste ju tänka på min framtid! Och nu är den säker.
Jag bryr mig inte så mycket om människorna jag omger mig med, jag kommer kasta bort dem när de tre åren är över hur intelligenta de än är, jag bryr mig om min själv.
Det är jobbigt.

4 januari, 2012.

Stenkrossare

Dina tänder vassare än vargens
Din tunga snabbare än ormens
Dina ben starkare än tigerns
Din lögn tyngre än jorden

Ändå styr du världen
med utsträckt hand
Fyller människan med skräck
För rädsla gör människor lydiga
Du svär
på din gud, på din mor, på din far
För lögnen skadar dem inte
Musiken du skapar
är avskyvärd
Men du vägrar att höra

Min dröm finns inte längre kvar

den är aska efter brand

Det land jag en gång ville ha

Är förstört

av rika, giriga

Mitt hopp är krossat

Mitt hjärta lika så

Ditt land nu hoppas

att en stenkrossare kommer

för 

ditt

hjärta

3 november, 2011.

En skata och en flicka och en flicka och en skata och en skata och en flicka och ett liv och sen en död och en flicka och en skata en flicka en skata

 

En gång bodde det en flicka i ett hus och på ett annat hus bodde det en skata. Ibland brukade de se på varandra, hon ut genom fönstret skatan in genom det.
Flickan var mycket ensam, men trots det nöjd. Vad skulle hon med vänner till när hon hade sig själv, musik, böcker och en skata? För att leva behöver man inte mer än så, sade hon om någon frågade.
Även skatan var ensam där hon satt och beundrade världen. Hennes vingar var trötta, skatan skulle aldrig flyga igen. Det blir så när man är nyfiken och vill flyga över hela världen men hela världen är så stor och en skata är så liten.
De såg på varandra varje dag; flickan log smått när hon såg sin väninna skutta omkring på taket och skatan kraxade förnöjt när hon såg sin väninna dyka upp i fönstret. Det var en perfekt vänskap, om man ens kan kalla det vänskap.

Det hade gått många år sedan de först träffades och deras tysta samtal blev bara djupare och djupare. Skatan berättade om sin dumdristighet och om hur hon numera var fången i sig själv bara för att hon var lite nyfiken på världen. Flickan berättade om böcker hon läst, citerade de stora och de små författarna.
De drömde alla drömmer men de drömde mest. De sa att visst ska vi alltid vara tillsammans. Men.
Båda två visste att en dag skulle skatan inte vara där och då skulle flickan också försvinna. De var inte två de var en.
En dag kom. Flickan klev ur sängen med en krampaktig känsla i hela magen, i hela kroppen. Persinnen rasslade när den gled upp mellan glasrutorna. Solens första strålar slog inte emot skatans vackra siluett, utan kastade sig direkt mot husväggen.
Skatan var inte där och flickan ville inte vara där. Hon kröp ihop på golvet med hjärtat i sin hand och slutade andas bara sådär. Skatan var inte där flickan var inte där.
Ett mjukt vingslag väckte hela jorden, hela universum ur sin sömn. En skata, praktfull och mäktig, reste sig över husen. Visserligen slog dess lilla hjärta inte längre sina tickande slag och inte heller såg dess ögon men den flög. Den simmade genom luften dansade med en annan själ de var inte två de var en.
Jag har sett dem dansa det har jag. En morgon, när mina ögon blinkade ovanligt länge, väntade jag vid mitt fönster på soluppgången och då. Då när solen sträckte ut sina gyllene armar så såg jag dem simma jag såg dem dansa. Det var två skator två skator som virvlade runt varandra och den ena var inte en skata det var en flicka jag såg det i hennes skugga den var större än en skatas det var en människas. De var så vackra så graciösa och passionerade i sin dans. De var inte två de var en.

12 december, 2011.

Händer händer klockor slår

Och klockor slår
över de drömmar
som har krossats och de som har byggts upp
Tusen händer som
famlar
efter ljus i ett mörker-glömt
Jag sitter inte ensam längre
ännu inte nöjd
För klockorna
de fortsätter slå
över ett borttappat hopp
Om att segla
Om att tala
med någon som mig själv
Där kvinnor
och män inte är de är ingenting
Jag vill drömma
mig bort till en plats
Där månen spelar dag och natt
Människor håller sig till sig själv
De sitter i sina fönster
och sjunger
de sjunger för en ständig natt
i ensamhet
i kreativitet
Och, visst, klockor slår,
över krossade drömmar
Och, visst, jag sitter kvar
Men i landet av Ingenting
lever jag

15 maj, 2011.

Jag önskar mig ett paraply

Jag önskar mig ett paraply
Som Mary Poppins har
jag skulle sluta famla, svamla, prata om mig själv
Och glida bort mot solens måne

Är jag ens värdig
att hålla en hand
När jag inte kan hålla mig samman?

Du sitter där borta
Mina fingrar kladdar bläck
Rör dig tio millimeter
fyll igen nu nu nu

3 oktober, 2011.

Jag vill ha lite ljus på spetsen av min tunga

Vi sitter redan med en kniv i hjärtat, väntar och säger om och om igen: "Ska vi inte dö snart?".
Och visst kommer den dagen. Vänta bara lite till.
Ibland när vi vågar resa oss upp och nudda de rödbruna trädstammarna inser vi att det egentligen inte spelar någon roll, för vi föddes med kniven i hjärtat och den har suttit där, dragit droppe efter droppe med blod ur våra kroppar. Vi gråter en skvätt, sedan går vi hem igen.
Jag tror att vi är rädda. Vi är skrämda av det faktum att vi är dumma, så dumma att vi inte bryr oss. För visst borde vi bry oss! Det är ju trots allt våra liv som står på spel!

14 maj, 2011.

MAMMA SNÄLLA HÅLL MITT HJÄRTA STILL

MAMMA SNÄLLA HÅLL MITT HJÄRTA STILL
DET FALLER ÖVER KANTERNA AV ÄVENTYRETS SVETT
PÅ MÅNEN PÅ SOLEN KRAMPAR VÅRA MUSKLER
OCH MAMMA VIRAR repet HÅRDARE OM
SLUTA VÄLTA PÅ MÅNEN PÅ SOLEN
FÖR MIN LIVSLINJE ÄR OMÖJLIGT KORT
PÅ SOLEN PÅ MÅNEN PÅ MÅNEN PÅ SOLEN
MAMMA SNÄLLA SLÄPP MITT HJÄRTA FRITT

8 april, 2011.

Jag ska bara säga

Jag ville bara säga
innan solen smälter till jord
Att inte ens mörker
kan dämpa min lycka
För den kommande morgonen

När jag vaknar
kommer ditt ansikte vila intill mitt
Och dina kläder kommer nöta golvet
I mitt rum
Solen kommer leka i ditt hår
tillsammans med mina fingrar

Jag önskar att jag kunde säga
att när solen smälter till himmel
Kommer jag andas din lukt
(men det kan jag inte)

7 april, 2011.

KAN JAG INTE BARA FÅ falla IFRED?

skymningsljus i morgondis
Är en sång som stenar skrev
rispa Rispa rista in
Trötta namn i träd av knoppar
som kan hålla
sanningar i minus år
Men när bäcken slår
faller maskrosorna ändå tillbaka
i fåglarnas bon ligger Klockor
i månens skärm vilar TYSTNAD
i SANNING såsom luftluftluftviandas
nyckelpigsprickar på naken hand
För att boksidor inte kan hålla svaret på allt
Då sköter elefanter och toffeloner
Rabatten om blommor om frön om dofter
För att dansa i skymningsljus och
förgätmigejtår krävs en stenarnas sång
av FÅNGENSKAP

i






















ord

1 oktober, 2011.

Jag är kär åh vad jag är kär

Snälla förlåt mig för att jag är så dum som hatar mänskligheten.
Du förstår, alla är tomma, de är övergivna skal av lekande barn.
Jag vet inte än, men kanske du är detsamma. Bara ett torrt minne av Förut.

Men du är älskad. Du är mycket älskad, och utan dig finns ingenting.
Jag vet inte om jag Älskar, men jag vet att jag behöver din andedräkt mot min kind när vi ser på film.
Du kanske glömmer mig, det är vad jag hoppas på. Jag kanske glömmer dig, fast jag inte vill.

Du kanske inte förstår vad livet är för mig. Det är tomhet och frihet och sorg.
För dig är det att leva och leva och leva tills du dör. Jag vill bara slippa det hela.
Och du är älskad. Mycket älskad, framförallt av mig. Åh vad jag önskar att ingen annan älskar dig.

3 januari, 2011.

en kort om elefanttorn

metall i Paris
Sväljer jord och gräs
bygg era ståltorn
så bygger jag elefanttorn

3 januari, 2011.

Tre bitar av Ingenting

Smaken av tomhet i rummen
Välter mig till golvets knak
Där helvetet sakta brinner igenom
Bygg broar mellan våningsängar
Plocka kronblad från vissna rosor
Ge mig tre bitar av ingenting
Knyt ett snöre runt
I silkespapper gömmer du mig
Nu saknas någonting igen
Slår till mig för avloppens skull
Där himmelens kärlek stänger om sig
Riv murar mellan döda gravstenar
Plocka fjädrar från duvans rygg
Ge mig tre bitar av ingenting
Knyt ett snöre runt
Hårt
I silkespapper slår du in mig
För att du vill slippa
Ge mig tre bitar av ingenting
Knyt dina band eller klipp dem
Hårt, kort
I silkespapper gömde du mig
För att drömmen finns kvar
Under nattens mummel
Du ger mig tre bitar av ingenting
av ingenting

10 januari, 2011.

Någon gång

någon gång vill jag också vara vacker
imorgon kanske
eller om fyra år

någon gång vill jag också vara svartvit
som på ett gammalt fotografi
som bär på hemligheter

någon gång vill jag också sjunga
som näktergalen utanför
fri, inte fången i en bur

17 december, 2011.

Hon sjunger för mig, en sång om brustna hjärtan och plötslig död. När man tänker efter är det hur vår historia kommer sluta. Marthas korta hår kommer om ett år inte längre kittla min hals när vi ska sova, och doften av te kommer inte väcka mig.
Jag nuddar vid hennes kind, räknar ljusbruna fräknar och kysser den spetsiga näsan.
"Martha”, säger jag med hakan i hennes ljusa hår.
"Mm?"
"Jag önskar att vi var fjärilar istället. Tre sommardagar tillsammans med dig skulle vara bättre och fylla mig med mer lycka än femtio helt vanliga år."
"Keats sa det. Han dog som tjugofemåring”, Martha ändrar mitt grepp lite så att hon kan krama mig ännu hårdare "Jag är tjugofyra."
Tanken på att hon skulle försvinna gör mig illamående. Hon ger aldrig upp, inte ens när poliser slog ner henne med sina batonger, inte ens när hennes egna föräldrar vänt ryggen till. Hon är stark, rakt igenom.
"Jag älskar dig så mycket”, viskar jag, bara för att upptäcka att hon redan somnat. Aningen besviket drar jag handen genom hennes hår, istället för att vänta på hennes svar, och snuddar vid de där läpparna som snart aldrig kommer kunna tala mer.

18 december, 2010.

Viskade ett minne

Jag har viskat tre minnen in i din hemlighet
Men du verkar ha tappat bort dem
Vill du inte längre höra mig
När jag stilla sjunger för dig?
Saxofontonerna dör bort
Bland pianoklink
Du har funnit nya människor att älska

1 oktober, 2011.

Du är min

Flera dagar
många veckor,
månader
Kanske år
Såg jag på din nackes tunna hår
Tänkte
Henne ska jag ta
och lära nytt
Hon är inte vanlig
(Bara lite)
och hon är jag

Jag tror att jag blev kär
Fast inte direkt
I dina händer
I dina ögon
I dina långa ben
blev jag kär

Sedan nuddade jag
din insida
Rörde om där inuti
Och insåg
Att du är jag fast du

Jag älskar dig ännu
Inte på samma sätt
Fortfarande med avund
och förakt
Du delar ut känslor
så lätt
Och du delar upp dig själv,
delar ut dig själv

Men visst älskar jag
dina händer
dina ögon
och dina långa ben
Och visst älskar jag
att du kanske snart
förstår
Varför jag alltid vill vara med dig

23 december, 2011.

Damm på min hylla

Spökdamm virvlar
i änglamoln ner från minnesskåp
Långsamt rörda av död hand

Drömmar, eller är det
minnen?,
dansar och faller

Så ofta glömmer vi bort
att leva,
att hålla det vi har

4 januari, 2011.

Smårasisten

skölj bort dina fördomar
som tandkräm
öppna upp dörren nu
var bara dig själv
mörker finns på alla håll
även i dig
men försök att ta tag i det
dra det upp din jvla smårasist
halvtomhalvt fungerar inte här
när hjärtan slår överallt
haha
halvtomhalvt fungerar inte när
döden sätter tänderna i
barn
håller fast kvinnors kroppar
äter själarna till middag
Fungerar inte här
där människor som vi dör
på grund av dina fördomar
och mörker
finns på alla håll-även i dig
men ta tag i det ja ta tag i det
dra det upp din jvla smårasist
det kan väl inte vara så svårt
att se
världen genom nya ögon
i alla fall
genom linser som döljer
allt det där som vi är rädda för
mörker finns på alla håll
och så även i dig ja och så även i dig
ta tag i det försök
dra upp det nu din jvla smårasist

8 januari, 2011+1 januari, 2012.

Jag sitter vid min skrivmaskin

jag sitter vid min skrivmaskin
där orden smattrar in
försöker fånga tiden
som för evigt har flytt
bort från våra
hemtrakter
men nu så sitter jag här och skriver
på min skrivmaskin
-
Jag föddes femton år sen
Sexton snart
Med hjärnskakning och kramp
Växte upp till att bli
en riktigt jävla fjant

Mina föräldrar sa alltid
"Gör vad du vill"
Och visst gjorde jag det
jag skrev och jag målade
men vad ledde det till?

Jag sitter nu här och väntar
På inspiration
Till berättelsen jag skriver
på min skrivmaskin

jag sitter vid min skrivmaskin
där orden smattrar in
försöker fånga tiden
som för evigt har flytt
bort från våra
hemtrakter
men nu så sitter jag här och skriver
på min skrivmaskin


Jag träffade en pojke
som till min barnsliga beundran
motvilligt sa ja
Nu hänger han på väggen i mitt sovrum
Andrew Warhola blir aldrig som förr

Mina tryckta bokstäver blir gråa
Jag åldras snabbare
De drömmar jag en gång hade
Blir aldrig "hade" igen
Jag har vuxit upp nu
med hjärtat i behåll
Mina tavlor på väggar hela jorden om

jag sitter vid min skrivmaskin
där orden smattrar in
försöker fånga tiden
som för evigt har flytt
bort från våra
hemtrakter
men nu så sitter jag här och skriver
på min skrivmaskin


jag sitter vid min skrivmaskin
där orden smattrar in
försöker fånga tiden
som för evigt har flytt
bort från våra
hemtrakter
men nu så sitter jag här och skriver
på min skrivmaskin

23 november, 2011.

30 44 49 83 98

Candy Darling dog när hon var trettio
Jackson Pollock dog när han var fyrtiofyra
Nico dog när hon var fyrtionio
Cy Twombly dog när han var åttiotre
Louise Bourgeois dog när hon var nittioåtta
När är det dags för mig
att förbereda, bädda min sista säng?
När ska jag mottaga min sista kyss?
Hur många minuter till skall jag andas
och hur ska jag veta när det är dags att sluta?

Kurt Cobain dog när han var tjugosju
Brian Jones dog när han var tjugosju
Jimi Hendrix dog när han var tjugosju
Jim Morrison dog när han var tjugosju
Janis Joplin dog när hon var tjugosju
Ska jag gå samma väg som dessa,
gå med i deras klubb?
Eller ska jag hålla mig över ytan
tills mina leder blir till sand?

Jag ska dö samma år som
du
Jag ska ge upp när
ditt namn inte längre ropas
Jag ska leva
Jag ska leva
Jag ska leva tills jag dör.

9 december, 2011.

Två fingrar två tår

Jag har två fingrar
och två tår
som nuddar Universums utkant
Jag har tusen tankar
och tusen drömmar
som jag knappt når själv

29 december, 2011.

Dansa

Grisar, svin
DANSA FÖR MIG
så länge ni håller er borta
från mina tår

Ni välter bord
skapar kaos
Fastän ingenting har gjorts
Det är ert fel

Fäktas, du tappra,
med osynlig värja
Det mörka det dystra
är DÄR

Grisar, svin
DANSA FÖR MIG
Visa att du också vill vara någonting värt

24 december, 2011.

Jag kräver dig jag vill ha dig

En illusion
ett foto taget i mitt huvud
av dig och mig
– vi är de enda i världen
Två silvermynt bland guld
Defekta, nu kompletta

Du trycker kinden mot min mun
jag kysser den jag älskar
I mina tankar
får jag hålla dig
Om fem år är mitt ansikte redan glömt
så låt mig sluka ditt nu

(If you don't want me you don't have to have me)
Pappersdrömmar från en lång lektion
Vänsterprasslade med en önskan
samtidigt glömde jag bort
att älska dig idag, ditt ansikte idag
Men det spelar ingen roll
Du avgudar mig inte

du vill inte leva med mig
du vill inte dö med mig

Trots att vi är annorlunda
Ingen vill ha oss
vänder du dig och låtsas
Låtsas att du är vanlig
Väljer än pojke istället för mig
Du sa ju tydligt
"Jag älskar dig med"



Bara en sista önskan för i år:
Dröm om mig

24 december, 2011.

Visst har jag varit ensam

Jag gillar inte människor
Jag avskyr oss
Spottar på oss

Ensamheten är en duva
Den sparkas på, trycks undan
Hatas
Men vissa avgudar den
stryker den över näbben
håller den nära

(älskar fågelns frihet)

Visst har jag varit ensam
Jag vill tillbaka dit

Människor, hyenor,
sliter mitt döda kött
Och jag tänker att jag är lycklig
När de är klara
är jag äntligen ensam

3 november, 2011.

En liten hand

En marmorhand
liten som ett barns
Smeker mina fingrar
i dimman från en dröm

Tusen gånger rör de
Varsamt
Som om jag vore av glas
Håller mig över jorden

En liten hand
Det är ett barns
Griper fast i min
För att hindra åldrandet

Jag ser ned på flickan
Tusen meter bort
Hon ler och släpper taget
Låter mig leva, låter mig dö

16 mars, 2011.

Jag antar att det räcker med att nicka

Man får inte vara osäker
på kanten

Himmel om vänster jord om neråt

vältra drömmar i drömmar
När sömmen går upp läcker
Organen ut som blodvattenmjölk

(I want you)

Blomblad vänder reality
om man är osäker på kanten

faller man

25 februari, 2011.

Andas inte

Ibland stänger jag dörren om mig
för att skriken bryter igenom
Bildar hål i min ruttnade själ
Vingar klarar inte aldrig av tyngden
För svart plus svart blir vitt och
måne plus sol blir du.
Kräva tillbaka det omöjligaste som finns
är som att stänga dörren en gång för mycket