en hand en människa och sen jag
På bussen bakom mig låg en hand i ett knä. Den var vackert knotig och nästintill sjukligt gul.
Jag önskade att handen var min att krama i mörka nätter utan sömn.
På bussen framför mig, ett ögonkast bort, stod en människa. Lång och underbart gänglig stod den där.
Jag önskade att människan var min att gå bredvid mig i höstens regn (precis som vi gjorde. Minns du den kvällen? Det gör jag).
På bussen precis där jag stod hängde jag. Som den mörka och dystra själ med en bräcklig utsida den var hängde den där.
Jag önskade att det inte var jag utan du som höll min själ.
På bussen står ingen strax intill. Hon är vit och vacker.
Jag önskade att hon var min att hålla tätt intill när rädslan kommer för nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar