Röken slingrade sig genom luften som hår i vatten. Den svepte ut och såg ner på den sovande staden som med sina gatlyktor sa hej till stjärnorna. Tre par fingrar hamrade fast ord vid ett pappersark, lämnade dem där för eftervärlden. En nattlig människa med hammarfingrar, det var vad hon var.
Innan hon flyttade dit bodde hon hemma hos sin pappa. Mamman skulle aldrig komma tillbaka, för hon hade lämnat dem för sin bättre familj; där mannen hade pengar och barnens hår var lockigt. Hon och hennes pappa var bara små sparvar jämfört med de där påfåglarna.
Sedan försvann pappan också, och då flyttade hon. Fjärde våningen, ingen hiss. Ett gammalt hus med knottrig gul fasad och trappuppgång full av uråldriga ekon. Hennes fönster vette mot gränden man fick gå igenom för att komma till husets dörr. På andra sidan låg en förskola och en tandläkare, utan fönster mot hennes håll.
Under henne bodde en söt pojke, en man med yvigt utseende och perfekta läppar. Det var bara så synd att han alltid gav bort sig till andra.
Hon släppte den lilla nålen mot den svarta ytan. Ljudet kom först långsamt, sedan snabbt.
"And in the Death. As the last few corpses lay rotting on the slimy thoroughfare..." nådde hennes öron och smekte dem försiktigare än en älskares händer. Future Legend, första spåret på Diamond Dogs sparkade igång natten och väckte dess varelser, drog dem ur deras sängar och fick dem att dansa.
Det var bara en vanlig natt, lika magisk och underlig som vilken som helst. Då lever de. Då lever vi. Vi som inte kan andas uppvärmd luft, vi som behöver långa skuggor och månens stirrande blick. Då vaknar vi till liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar