Amanda
Erik Johan Stagnelius

I blomman, i solen 
Amanda jag ser. 
Kring jorden, kring polen 
hon strålar, hon ler. 
i rosornas anda, 
i vårvindens pust, 
i druvornas must 
jag känner Amanda.

När gullharpan klingar, 
när västan sig rör 
med susande vingar, 
Amanda jag hör. 
Allt, ängel, bestrålar 
din himlagestalt, 
lik skaparnas i allt 
din gudom sig målar. 

Se! Själarne ila 
vid dödsängelns bud, 
till gyllene vila 
i famnen av Gud. 
Se! Floderna hasta 
med skummande fart. 
I havet de snart 
sig danande kasta. 

Men aldrig min trånad 
till målet skall nå. 
Blek, suckande, hånad 
jag enslig skall gå, 
skall evigt gudinna, 
lik stjärnan dig se 
högt över mig le 
och aldrig dig hinna.