Du fäster minnen vid min mun
Saker jag inte visste fanns
På universumkartan
Jag har inte rätt att säga att du stod mig nära
När jag vet att dina fingrar spelar över en annan rygg
Har inte rätt att önska
Att ditt hjärta satt i mig (och vice versa)
Fastän jag ibland vågar mig tänka
att jag var ett skydd
Men din sjukdom är din,
ditt skrumpnande hopp omöjligt att röra
Jag kan inte göra någonting
Säger att skymningsljus sväljer all oro
Och att månen äter din sorg
(Bitter lögn)
Och att luften kväver mig
För du har färgat håret
(håret som jag en gång kallade för alptoppar)
Är det en manifestation i mänsklig envishet?
När du krånglar dig ur mitt grepp
Vill äga dig, sy fast dig vid min själ
(för att inte behöva vara ensam)
Fåglarna drar i dina senor
när du ligger livlös på en strand (vid bäcken, vid ån)
Och kamphundar sliter upp dig inifrån
Vill säga att jag har också har ont
Men du vet,
för du är den enda som tröstar
Som är nära nog att veta
Önskar att jag kunde gå tillbaka
Till innan det började och berätta
Att jag inte vill dö