Avbrott, 6 december, 2012

Inom en snar framtid kommer jag komma till skolan i pyjamas och gråta och välta bord och ramla omkull och stanna kvar på marken. Jag kommer att ge upp och någon kommer försöka hjälpa till och jag kommer viska att ingenting är viktigt och att vi lika gärna skulle kunna dö nu.
Och alla kommer vara så rädda. Rädda för mitt plötsliga vansinne. Jag är redan rädd. För det känns så nära. Bordvältandet kan inte vara så långt borta nu.


Hur är det möjligt att vara såhär arg?