Avbrott, 6 december, 2012

Inom en snar framtid kommer jag komma till skolan i pyjamas och gråta och välta bord och ramla omkull och stanna kvar på marken. Jag kommer att ge upp och någon kommer försöka hjälpa till och jag kommer viska att ingenting är viktigt och att vi lika gärna skulle kunna dö nu.
Och alla kommer vara så rädda. Rädda för mitt plötsliga vansinne. Jag är redan rädd. För det känns så nära. Bordvältandet kan inte vara så långt borta nu.


Hur är det möjligt att vara såhär arg?

6 december, 2012

snön kryper upp från fönsterblecket och in i mitt rum
tysta löften om kyla och ametisthimlar
en famn utav brännande vithet; ett behov av blåsor
det finns ingen sömn, bara djupa andetag och ett bröst som höjs
honungshår, torr sandpappershud
rösten som inte vill haka tag i min
jag är så fruktansvärt ledsen för allt det här
så fruktansvärt ledsen