Det finns en oro som gör sig väldigt känd när jag skriver här. Samtidigt känns det underligt nog fortfarande naturligt, som att jag skulle kunna återvända till det när som helst. Jag kanske ska återvända till det. Först skrev jag "återvända till dig"; finns det någonting som en Freudian slip i textform?
Jag såg Säkert! igår, i Gamla Linköping. För det första kändes det underligt att vara där om kvällen och inte passera igenom, inte vara på AW. För det andra tänkte jag mycket, på människor och hur lätt det är att tänka att tiden bara är tillfällig, att den kommer gå av som ett gammalt torrt gummiband, skicka tillbaka en till första dagen, första drömmen. Vid lunchen (eller var det middagen?) på Lunnevad, jag skulle gissa våren eller hösten 2016, pratade vi om hur vi föreställer oss hur tiden ser ut. När vi tänker på händelseförlopp, gör tiden konkret, hur ser den ut? En cirkel, en svajig linje, lager på lager? Jag tror inte jag föreställer mig tiden alls, men jag ser hur tiden har nypt tag om mig och varje sekund som går dras jag ut ytterligare. Det blir svårare och svårare att ta sig frammåt.