Det finns en oro som gör sig väldigt känd när jag skriver här. Samtidigt känns det underligt nog fortfarande naturligt, som att jag skulle kunna återvända till det när som helst. Jag kanske ska återvända till det. Först skrev jag "återvända till dig"; finns det någonting som en Freudian slip i textform?
Jag såg Säkert! igår, i Gamla Linköping. För det första kändes det underligt att vara där om kvällen och inte passera igenom, inte vara på AW. För det andra tänkte jag mycket, på människor och hur lätt det är att tänka att tiden bara är tillfällig, att den kommer gå av som ett gammalt torrt gummiband, skicka tillbaka en till första dagen, första drömmen. Vid lunchen (eller var det middagen?) på Lunnevad, jag skulle gissa våren eller hösten 2016, pratade vi om hur vi föreställer oss hur tiden ser ut. När vi tänker på händelseförlopp, gör tiden konkret, hur ser den ut? En cirkel, en svajig linje, lager på lager? Jag tror inte jag föreställer mig tiden alls, men jag ser hur tiden har nypt tag om mig och varje sekund som går dras jag ut ytterligare. Det blir svårare och svårare att ta sig frammåt.

har inte skrivit på så länge att det känns fel att ens försöka men om man gjorde någonting maniskt så pass länge borde det ju vara enkelt at falla tillbaka i det eller vad säger du som också köpt lösa rakblad men du behövde ju inte inse att det var ett dåligt redskap hur som helst så hittade jag min morakniv innan jag flyttade och jag borde ha tagit med den som skydd och verktyg jag har så många bra idéer just nu så det känns verkligen bra att vara tillbaka på skolan men jag är inte riktigt van vid ateljésalen än eller vid de nya ettorna de är väldigt sociala och öppna vilket känns lite jobbigt ibland men allt är inte dåligt det finns några ettor som är jättefina och det är bara trevliga tvåor kvar fast Alex slutade efter bara två veckor för han fick plats i Umeå på Arkitekt så det var lite bittert men bra för honom för det är ju ändå det han faktiskt vill göra men alla saknar honom så hur som helst borde jag sova men jag tänker alldeles för mycket för att klara av det jag har nämligen portätt att fota och porträtt att måla och en enorm kopparplåt att jobba på vilket har varit ett problem eftersom skrivaren inte fungerat som den ska och jag har behövt skriva ut referensbilder jag har planer på att göra en stor svan som reser sig över sin döde kamrat och världen omkring de två ska vara prunkande och fylld av liv för jag känner ändå att det på något sätt känns rätt och rättvist att fortsätta jobba med döda ting