Amanda
Erik Johan Stagnelius
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik skaparnas i allt
din gudom sig målar.
Se! Själarne ila
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
med skummande fart.
I havet de snart
sig danande kasta.
Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall evigt gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.
