Vi läste lite om Sapfo idag på svenskan, och vi ska analysera Gudars like och om vi vill- skriva en kärleksdikt (i sapfiskt versmått eller ej). Jag började genast spinna lite, och kom fram till att kärlek inte är så värst trevligt och att jag inte tänker skriva en trevlig dikt.
Den första skissen ser ut såhär:
I den hopplöshet som en gång cirkulerade mitt blod
lever nu uppgivelse, ändock förlåtelse
ett brustet hjärta är mitt och endast mitt att hålla
endast min börda
Eftermiddagssolen i hennes ögons prismor;
åh hur jag vill kyssa dessa rosor!
Krossa dem och tvinga dem till underkastelse
göra henne min
... sedan är den en halvskriven vers, som saknar egentlig struktur.
Den andra jag skrev är kort och ganska uppenbar.
Cirkulerar hennes hjärta
Oroligt envis, vill visa sig lugn
Ruckar på stenarna som bygger hennes kropp
Nedåt mot magen, läppar mot skinn
Ensam i drömmer och hoppet
Ligger alldeles still
Ingenting spelar någon roll-
Aldrig blir hon min
Jag tänker, att om vi ska läsa upp den högt så kanske min röst brister. Jag ska skriva någonting mer bastant, men fortfarande lätt och luftigt. Såväl euforin som det kvävande tjocka ska kännas.
Så jag satsar på det hopplösa, den som gör att du först svävar sedan gråter dig till sömns. Och jag hoppas nästan att jag får läsa den högt.
